Lottapotta, det ni!

Satt här och tittade på ett mycket otippat program på TV och blev liksom alldeles varm. Det var så...mysigt. Precis som det ska va. Jag hoppas att det blir så för mig med nån gång. Det hände en annan grej idag med. Uppe vid påvelund. I rondellen satt en liten kaninis. En liten en, luddig och go. Den kan inte vara mer än åtta-tio veckor. Sjukt gullig. Hon fick följa med mig hem, så nu sitter hon i trädgården i en ytterst provisorisk bur. Vi får se vad som händer antar jag. Sätta upp lappar and what not.

Idag är en bättre dag än igår. Igår var botten. Den här perioden är lite upp och ner. Ibland är man deppigare än annars, och det enda som verklige stämmer är att det ligger något och gnager där bakom, även när man skrattar. För det gör jag, och det funkar väl. Håller skenet uppe and what not. Jag tycker inte om att gråta in public. Försöker undvika det. Undrar hur många som ser genom det där. Men faktist.

Idag kände jag för första gången att jag inte ville itll stallet. Inte någonsin, men efter beskedet. Men jag sa att jag skulle upp varje dag, och upp ska jag. Det blir alltid bra när man kommer upp. Eller blev förr i alla fall. Nu vet jag inte. Allt är inte okej där uppe längre. Men jag låtsas inte om det på ett tag. Det är lite jobbigt på nåt sätt. Jag kan inte bearbeta det förr än det är över. Men det är väl värt det. Jag älskar den hästen. Det värsta är att det nästan gör ont att se honom lycklig.

Igår var han det. Lycklig alltså. Vi gick över ängen. Det är där han trivs bäst, där han är gladast. Då brast det. När han hoppade omkring alldeles utom sig och bara ville springa. Men han får inte. Vi får inte. Jag hoppas att han hamnar på ett sånt ställe, det gör jag verkligen. Men jag vet inte om jag tror på det är. Ett liv efter döden alltså.