Två veckor?
Allvarligt talat känner jag just nu att jag mest vill sitta i ett hörn och stirra framför mig i min ensamhet, men lillebror är hemma och jag ska hem till folk ikväll och titta på fotboll. Det är väl bra iofs, man tvingas va lite social. Annars gräver man ner sig alldeles för fort.
Det mest irriterande med den här historien är det faktum att jag missat en herrans massa ridtid på favoriterna. Jag menar, hur ofta har man både Knaster och Dino? Och så kan man inte rida! Missade hoppträning, efter sjukt lyckad uppladdning med Maräng i torsdags. Bittert. Mycket bittert.
Annars är det väl som det är mest...tror allvarligt talat jag officiellt borde lägga ner detta nu med tanke på nivån av motivation på sista tiden. Facebook är min ursäkt. Typ. Nu kanske man borde börja fundera på att äta lunch, trots att jag gick upp tolv idag. Det var länge sen det vart så sent, hela dagen försvinner. Jag fattade inte grejen med det när jag var mindre, men nu känns det synnerligen surt att det bara är eftermiddagen kvar.
Musik!
Ja...annars flyter allt på. Som vanligt. Life goes on, det är inget att göra åt det. Och faktistk, en del trevligt händer också. En hel del till och med, och det är väl tur det antar jag. Inte blir man klokare på livet för det iofs, eller på vad man ska göra med livet. Lite panik på den fronten nu. Det är tur att man inte är ensam i det, vi har varandra och tack och lov för det!
Ambitiös. Hur länge? Usch. Jag har ingen aning. Som vanligt. För övrigt är det klart underskattat att spela bra musik på högsta volym och sjunga med liiiite för högt och halvfalskt. Grannarna lär väl undra vad jag pysslar med här inne, men låt gå för det då. Det är i alla fall inte mitt i natten, minns en episod med den käre Dennis och en trombon...
Philip. Knaster, Bakarat... Jag vet inte och det oroar mig.
Whisper words of wisdom, let it be.
Helg
Nej usch, börjar få panik för mitt liv nu. Igen. Detta är inte okej, ta tag i det?
Stall blir det nu iaf, massa hästar. Knaster, älskade häst! Underbar. Jag ser fram emot det här, samtidigt som jag itne har nån större lust att spendera heeela helgen där uppe yet again. Cupen imorrn med Maräng, det lär bli underhållning på hög nivå. Det också. Äsch, all in all a good week och hästar är underbara varelser. Deet har jag nog upprepat ett antal gånger ja. Men det är sant så shush. Nu åker jag till CRK. Igen.
What?
Ärligt talat, för många frågor! Nu blir det Arkiv X, nostalgi på hög nivå. Sen får man väl sova, när man är lite tom i huvudet. God natt.
...
Annars går tiden rätt långsamt för tillfället. Jag menar, det är inte som att det är brist på saker som borde göras, det är bara det lilla kruxet att jag tenderar att skjuta upp sånt. Äsch, ta dig i kragen Lotta!
Bara för att...
Jag har börjat tackla av med det här känner jag, inte okej. Eller kanske okej, behovet av terapi kanske har minskat. Eller också inte. Jisses, detta blir virrigare än vanligt. Men det är som det är, och jag har sovit alldeles för lite det senaste. Det är min ursäkt. Sjukt roligaste hopptäningen på länge idag för övrigt, skrattade så jag nääästan ramlade av hästen. Kaos inne i mitt huvud, klockrent. Och så fruktansvärt underhållande att det inte är sant.
Idag insåg jag dessutom att jag tror jag börjar tycka om lille hästen. Fäster mig vid fel pållar...fy. Man ska aldrig göra't förrns nåt är säkert, och förresten är han jätteliten. Men nej, ska nörda vidare en stund, efter en sån här dag är det avårt att släppa pållarna. För Grålle är en liten prins han med, för charmig för sitt eget bästa. Och Knaster, det ska vi inte ens prata om. Tjo!
Nej
Philip, Philip, Philip... Det är något som fattas.
Dressyr
Totilas ÄR dressyr. Det är exakt så det ska vara, precis som Edward Gal och Moorlands Totilas. Jag blev så rörd att jag på riktigt grät framför livesändningen av EM alldeles nyss, de vann på 90,7% och det känndes inte ens som en för hög poäng. Det är väl en see it to believe it-grej antagligen, men youtuba det! Det är så det ska vara, precis så.
Harmoniskt, flytande, svävande. Sådant samspel och sådan glädje, perfektion! Det blir inte bättre än så och nu kan jag somna lycklig. Trött, men med sådana bilder i huvudet kan man inte annat än sova gott och drömma om svarta hingsten. Totilas, nio år, har visat världen vad dressyr är.
Bring on the mandelkubb!
Hemma från coldplay sedan ett par dagar, det var så underbart rätt bara! Kul att träffa alla igen, skönt att pausa från allt hemma. Man kommer hem med ny energi och ny motivation, plus en underbart härlig urladdning av ren glädje i ryggen. Coldplay....aaah! Chris Martin har en speciell charm, vilken sjuk blick! När han tittar på en så dras man liksom rakt in i alltihop...
Nu pågår EM i hoppning och dressyr för övrigt, ska bli roligt att följa. Lagmedaljerna är redan utdelade i dressyren, det blev holland, storbritannien och tyskland som knep medaljerna, och jag tänker inte analysera mer än så atm. Alla svenskarna är vidare individuellt i alla fall, det är bra. Och Edward Gal och Totilas...det finns inga ord, det är sälllan jag är lyrisk på dressyren men äntligen! Det är så genialt vackert, en ren fröjd att titta på. Jag ska njuta så in i helvete av deras uppvisningar, och jag ska skrika när de tar guld. För nåt rejält drastiskt ska hända om de inte ska knipa guldet.
Annars? Ja, det har hänt en del. Ny häst exempelvis. En massa trubbel och en massa glädje, men jag känner av nån anledning inget större behov av att skriva av mig atm. Det får bli en annan gång... Nu borde man väl kanske försöka sova. Fast det lär dröja en timma eller två. Tjo!
Bruce Springsteen - Incident on 57th Street
Tillbaka till verkligheten
Nu ör allt som vanligt igen, man är innei samma gamla mönster som innan. Nästan i alla fall. Imorrn, bright and early med ett tåg som går klockan 06:02, beger jag mig åter mot stockholm stadion och säsongens sista stora koncert. Det är lite vemodigt. Fast sjukt pepp, man blir beroende av spnt här. Kön har startat, de är tre pers. Lovely. Vi ankommer dit vid lunch imorrn.
För övrigt kommer Joshua Radin till Brewhouse i oktober. Det är nästan ett måste, har väntat nååågra år på den händelsen. Men vi får väl se, vi får väl se. Jag brukar ju vela i det oändliga.
Nu blir det pannkakor. Japp, Lotta ska gör pannkakor. Det händer inte ofta och det brukar bli misslyckat, men mamma har kokat massa god sylt som jag behöver en ursäkt för att få äta. För övrigt känner jag att pannkakor är en del av allmänbildning i köket... Man borde bemästra det, så man kan vara en sån där mysig mormor i ett senare skede av livet.
Coldplay - Spies
Stallhelg och sånt
Folk ja. Don't get me started. Jag får panik! På riktigt, get a grip.
Men nej, det blir bra detta, jag fnissar lite inombords faktiskt. Fast samtidigt är väldigt mycket våldsamt deprimerande. Jag kan bli så där ändlöst och djupt ledsen ibland. För hästarna. För att livet är så ändlöst orättvist. För allt det där. Men de stunderna tar man sig ur och bort från med hjälp av allt annat. Allt det som är bra och härligt, och det finns en del.
But still. Ångest. Jag känner mig lite som en brottsling. Man lurar dem på nåt vänster. Det känns inte bra. Hoppas det är bättre imorrn, usch och fy. God natt på er!
Union Station - Man of Constant Sorrow
Gudars
Efter vissa påtryckningar är det väl läge att skriva ett par rader igen då. Känner att jag börjar tackla av här, vet inte om det är positivt eller negativt... Just nu är jag rent otroligt trött, har blivit både det ena och det andra denna veckan. Mycket hästar, som vanligt. En del jobb = lite pengar = välbehövligt. Imorrn har jag faktiskt, hör och häpna, lyckats begränsa mig till en häst. Man ska hinna umgås med U2-gänget innan vi ska till Sofia, blir en sån där gött social kväll.
Idag var det sjukt drag på stan, nån sorts galna indianer som dansade tillsamamns med en alkis och tre kostymklädda affärsnissar på brunnsparken när jag sprang till bussen. Göteborgskalaset. Insåg jag. Fast med annat namn. Jag har ärligt talat inte energi att sörja att jag troligen inte kommer se mycket av det i år. Idag trodde jag på riktigt att jag skulle ramla av hästen och dö ett tag. Mådde inte bra nån stans, gissningsvis har jag feber. Meeen det man inte vet har man inte ont av, eller hur var det?
Also, efter att effektivt ha undvikit att rida Amulette i ett antal år så har jag nu insett att hon är en pärla. Det har vart ett par veckor av revelations faktiskt, och snart är det back to normal igen. Jisses, jag måste lära mig att hålla mig till ett och samma språk. Hur som helst, utmattad men för det mesta rätt glad. Utom mot slutet idag, då vart det farligt nära depp. Aldrig lyckat. Men god natt, tanken var att sova ett vettigt antal timmar.
Hästar är underbara
Eftermiddag och kväll på CRK igen, tog mig i kragen och red som jag borde ha gjort från början. Jag har sjuklig träningsverk i magen efter dressyrpass på Cacambo, och just nu tänker jag göra mitt bästa för att pränta in känslan från det passet i bakhuvudet. Jag menar, det var långt ifrån perfekt, men där fanns stunder när allt bara funkade och uppförsbacke-känslan de fyra första stegen efter vår trav-på-stället-lek var insane! Sällan har jag åstadkommit sådana travslutor heller. Det skulle vara på Knaster då... Häfitg känsla, jag tror att Putte är på väg längre in i mitt hjärta. Och det är Gunillas fel, vilket hon antagligen är väldigt medveten om. ;)
För övrigt är det hög tid att sova ikapp ett par timmar, har lovat att vara i stallet i lite halvt vettig tid imorrn. Tydligen är inte alla lika förtjusta i att gå och pyssla där ensam men pållarna på kvällen. Eller på morgonen för den delen. Jag måste säga att visst är det trevligt med en massa folk runt omkring, men att bara vara där med pållarna slår väldigt mycket...
Fantastic Elastic
Långa dagar i stallet nu, det är både trevligt och lite vemodigt på nåt sätt. Besök idag, Philip kom på tal och det finns inga ord för hur mycket jag saknar honom. Där var det nära ett sammanbrott. Igen. Andra gången på två dagar... Skärpning Lotta! Imorrn blir det lugnare, men inte kortare dag för det. Kaos och kalabalik känner jag angående idag och ridpassen vill jag helst glömma. Fast Cacambo var fin på slutet, det räddade min dag.
När ska man hinna sova ikapp? Fan vet, inte lär det bli inatt i alla fall. Diskuteras byten igen här, ser enkelt ut men ja....eh...det är det ju mycket som gör så att säga. Skenet bedrar. Tjo!
Magnificent!
Jag vaknade nu. Precis nu. Galen kväll, galen natt. Halsen värker, jag kan inte prata alls, det ringer i huvudet, träningsverken i vaderna är inte att leka med, fötterna är rätt slitna de med och blåmärkena på knäna har böjat inta en intressant blå-lila nyans. Stirrar fortfarande lite halvt oförstående på ettan på min hand, jag var FÖRST i kön. Först av alla! Det var ett äventyr bara det, att arrangera hela kön för jösse namn. 300 pers. Men fan, det var lite roligt. Grodboken is the shit, vi fyra var teamet! Och så Atli då. Underbart!
Det känns alltid så jävla tomt dagen efter. Man laddar ur fullkomligt, tappar bort sig själv. Jag känner mig liksom hemma där framme vid räcket med alla runt mig, packade som sillar och lika galet lyckliga och helt inne i dem. Bono, Edge, Adam och Larry. De exploderade, vi exploderade. Jag lyssnar på låtarna nu och är faktiskt riktigt vemodig. Det är över nu.
Men imorrn lär jag njuta av att ha varit där, dag två var sjuk. Det var klasskillnad, även om delar av ettan var galet häftiga. De verkade uppriktigt chockade av de tusentals vita flaggorna, av mottagandet och allt eskalerade till effing himmelriket! Andra kvällen gav de tillbaka den kärleken och publiken som verkade allmänt seg under Snow Patrols sjukt lyckliga show gav fan allt! Bono absorberar det, det är sjukt att stå så nära att man hör allt han säger utanför micen, att se i hans ögon hur mycket det lyfter! Det är en helt annan grej än Bruce, de visar allt på ett annat sätt. Men det är fan lika mycket party! Jag är lycklig och vemodig på samma gång, och nu måste jag organisera betesridning. Det är det sista jag är upplagd för.
Koncerter på första raden är som en drog. Jag är beroende, och nu är det bara Coldplay kvar. Underbar musik, men de håller inte samma klass live, det gör de inte. Och det blir ingen Ullevi-stämning på Stadion.
