Lottapotta, det ni!

Fy helvete va tungt det känns att åka nu. Idag var det ledsamt på många sätt efter lektionen. Sophia var ganska tagen av det hela, Olivia och så. Jag tror inte jag har kopplat att idag antagligen var sista gången jag såg buspållen. Nån stans var det väl inte helt oväntat, det är lättare att ta det än det var med Phille. Mer förberedd, och hästen lever ju i alla fall. Men man vill ändå inte riktigt tro det, man vill hålla kvar...

Jag är på ett sätt glad att det blev nu, om det måste bli alls. Att man inte hinner knyta de där banden på riktigt, hur hemskt det än må låta. Han hann med att kliva in i mitt hjärta, men inte på samma sätt som Philip. Uppskattar sjukt mycket att jag fick sitta på honom idag igen, jag undrade lite över det innan lektionen. Vet att det inte var den första planen, men efteråt känns det bra. Tack! Hoppas han hamnar hos rätt människa nu, och att han får stanna där. Inte åka runt och bli vandringspokal, han är värd så mycket mer.

Det slog mig just att jag inte ens har några bilder. Usch, sånt här är tungt. Det är tur att Knaster finns kvar, putte. Med honom är det annorlunda. En annan relation. Knaster är Knaster och just nu är det han som får trösta mig, trots att han uppenbarligen råkade sparka av Saras handled i tisdags.