Lottapotta, det ni!

Det rymms så otroligt mycket i tystnaden. Ibland är den fylld av förväntan, ibland så där sjukt pinsam att man önskar man kunde gå upp i rök. Idag har tystnaden vart jobbig. Ingen glad dag idag. Ibland blev det tyst för att några i gruppen visste saker som andra inte visste... På hemvägen var tystnaden så obehaglig att jag helst ville där ifrån. Jag vet precis hur samtalen går. Men jag vill inte sitta där och se tankmönster födas, se hur ilskan kokar unde ytan och sedan få en kort kommentar som kokar av tillbakahållen ilska.

Jag vet att jag ahr sabbat saker, och jag vet att jag troligen förtjänar mycket av det som händer runt mig just nu, men vissa människor handlar på ett sätt som får mig att vilja spy. Tänker inte nämna någon, och personen i fråga lär väl antagligen fatta själv (och nu tänker alla "va fan har jag gjort?!"^^). Enas man om en sak så går man inte bakom ryggen och gör precis det som inte skulle göras! Å andra sidan lär jag få äta upp en del på tisdag. Usch, jag vill bara gråta. Jag vill bort, vill börja om. Fan!

Det är bara i stallet jag kan glömma, koppla bort skiten och bara vara. Där kan jag andas. Fem minuter efter att jag har lämnat stället kommer kraven, de anklagande frågorna och skulden. Den gnagande känslan av att jag är på väg tillbaka ner i ett hål utan botten. Jag vet att jag måste ta mig ur det, och jag vet vad jag måste göra, men jag gör det inte. Och jag vill inte erkänna det för mig själv. Men framför allt vill jag inte ställa mig ansikte mot ansikte med J.W. Jag klarar det inte. Mamma kommer att flippa, så blir det alltid.

Nu pratar de om mig igen, man hör bättre än de tror. Jag vill bara gråta. Släppa alla spärrar och gråta.

Simon & Garfunkle - The Sounds of Silence