Home alone.
Ja, vad ska man göra? Upp till CRk snart, fullt ös medvetslös så att säga. Det har vart två händelserika veckor på Björneröd, ska inte förneka tt jag längtar tillbaka. Inte för att jag saknar slitet och att gå upp kvart över 6 varje morgon, men man saknar alla härliga människor. Alla barnen, privatryttarna, alla man lärde känna... Hästarna! Gah! Oktober....det är långt dit. Får åka upp innan. Måste hälsa på. Om jag inte ska rida Philip i helgen så åker jag upp.
Ok, så här är det kära vänner med datorer: det har inte varit en dans på rosor, och min arbetskamrat var en udda typ, men fplket räddade mig. Så är det. Det finns en del underbara människor på den lilla klubben utanför Strömstad. Inte bara de som jag kallar mina vänner, utan även de som jag knappt känner. Än kanske vi ska säga. Förhoppningsvis. ^^ Det finns folk och det finns folk. Vissa ställer upp i alla väder, och det är de jag har att tacka för att jag nu längtar tillbaka. Usch, nu blev jag sentimental.
Hur som helst, man får en helt annan inblick i saker och ting när man jobbar där. Kommer liksom in i saker på ett annat sätt. Man skulle så lätt kunna göa en grym såpa av det där stället. Intriger, intriger. Hahahaaa! Fast jag antar att det är lätt att dte blir så när hästar är inblandade... Vuxna männisor. HAHA! Ah well, det funkar ju.
Veckans kommentarer: "Vad sa hon?" och "Jag ska rida Vega!"
HAHAHA! Fortfarande roligt. Jösses!
Man har hunnit med att både bli älskad, hatad och mobbad. ^^ Hahahaaa! Saknar mina lägerbarn. Hela gänget från Gustafsberg. Och ja, de kände Maud och Hanna. Lite coolt faktiskt. It's a small world. Faktiskt hade jag riktigt kul med de där himlans balansövningarna. Hålla lektion light liksom. Det funkade. Fast jag tackar Pernilla och Sofie för hjälpen den där gången, 50 minuter med balansvningar i skritt ät ite lätt att hitta på nej. Men det gick. Tack vare idel underbara människor. Ska inte skriva för mycket om vissa saker, för man vet aldrig vem som läser, men om jag ska tillbaka och jobba där igen så blir det med Lina. Och jag vill tillbaka, det vill jag. Jag borde inte vilja det, men det gör jag. Större delen av tiden jag var där så ville jag hem, men nu minns jag de ljusa sidorna. Härligt!
Usch, nu svamlar jag bara. Kanske tar mig samman nån dag coh berättar mer ingående om saker och ting, men nu måste jag börja fundera på när jag ska åka upp till Clareberg. Rida Philip. Borde kanske ringa E-L...
Goo Goo Dolls - Better Days
Ok, så här är det kära vänner med datorer: det har inte varit en dans på rosor, och min arbetskamrat var en udda typ, men fplket räddade mig. Så är det. Det finns en del underbara människor på den lilla klubben utanför Strömstad. Inte bara de som jag kallar mina vänner, utan även de som jag knappt känner. Än kanske vi ska säga. Förhoppningsvis. ^^ Det finns folk och det finns folk. Vissa ställer upp i alla väder, och det är de jag har att tacka för att jag nu längtar tillbaka. Usch, nu blev jag sentimental.
Hur som helst, man får en helt annan inblick i saker och ting när man jobbar där. Kommer liksom in i saker på ett annat sätt. Man skulle så lätt kunna göa en grym såpa av det där stället. Intriger, intriger. Hahahaaa! Fast jag antar att det är lätt att dte blir så när hästar är inblandade... Vuxna männisor. HAHA! Ah well, det funkar ju.
Veckans kommentarer: "Vad sa hon?" och "Jag ska rida Vega!"
HAHAHA! Fortfarande roligt. Jösses!
Man har hunnit med att både bli älskad, hatad och mobbad. ^^ Hahahaaa! Saknar mina lägerbarn. Hela gänget från Gustafsberg. Och ja, de kände Maud och Hanna. Lite coolt faktiskt. It's a small world. Faktiskt hade jag riktigt kul med de där himlans balansövningarna. Hålla lektion light liksom. Det funkade. Fast jag tackar Pernilla och Sofie för hjälpen den där gången, 50 minuter med balansvningar i skritt ät ite lätt att hitta på nej. Men det gick. Tack vare idel underbara människor. Ska inte skriva för mycket om vissa saker, för man vet aldrig vem som läser, men om jag ska tillbaka och jobba där igen så blir det med Lina. Och jag vill tillbaka, det vill jag. Jag borde inte vilja det, men det gör jag. Större delen av tiden jag var där så ville jag hem, men nu minns jag de ljusa sidorna. Härligt!
Usch, nu svamlar jag bara. Kanske tar mig samman nån dag coh berättar mer ingående om saker och ting, men nu måste jag börja fundera på när jag ska åka upp till Clareberg. Rida Philip. Borde kanske ringa E-L...
Goo Goo Dolls - Better Days
Kommentarer
Trackback
