Lottapotta, det ni!

Jag tror inte ni inser. Extasen alltså. Det är fan sjukt. Den sista kvällen, det var Ullevi-feeling på det. Och han sjöng till mig! Det må vara smått löjligt att bli exalterad av det, men det blev jag. Eller blir jag kanske. Haha, det är insane! Det var jävligt kallt och blött i tältlägret första dagen, det var fruktansvärt kallt i kön. Vi frös så vi skakade. Men sen kom de, och de räddade oss och lyfte oss. Igen. Andra kvällen var lite low, men sista..... Det var det sjukaste på länge. Vi peppade flera timmar innan insläpp, sjöng Fade Away och skrek oss hesa efter soundchecken. Vi peppade Idas Sommarvisa med Nils och vi klappade och skrek och gjorde vågen en timma innan saker drog igång. Och sen kom de. Nils var rörd där han stod med sitt dragspel. Idas Sommarvisa. Årets kupp. Och sista showen... Öppningen med No Surrender, att jag inte dog redan där. Han kännde igen mig från fredagen, nickade och hejade på oss på första raden. Och sen sjöng han till mig. Igen. Japp, jag kan dö nu. Sprang på Clarence i hissen på Grand efter att nån sorts ödesgud skrattat åt mig och fört ihop mig med en turistande amerikan som av nån anledning lät mig låna duschen. Vad är oddsen? Nej, det har vart sjukt. Men alla kalla och sämnlösa nätter var värt det, den sista showen var värd allt det där och jag hade gjort om det på sekunden om jag kunnat. P och gänget har lovat att kolla biljetter till Danmark, kanske kanske kanske....

Det skulle kunna bli en uppsats det här. Det finns så otroligt mycket man bara vill skrika ut. Tårarna bara sprutade på mig när Bruce drog igång Thunder Road med munspelssolot från himmelriket, och när han sedan hämtar en skylt med stora feta bokstäver på en uråldrig bild av bandet.... JUNGLELAND! Man kan inte spela Thunder Road och sedan langa den underbaraste versionen av Jungleland genom alla tider. Det är FÖR underbart. Till och med Clarence drogs med och spelade på sin sax så det var otroligt att vi inte gick av på mitten där vi bugade för Big Man. Sista kvällen visade de varför de svenska konserterna är bland de bästa. Igen. Jag är så jävla lycklig nu, men samtidigt så innerligt olycklig att det är slut. Frågan är hur stor chansen är att man får se E Street igen. Inte med Clarence i alla fall... Men Jay gjorde ett sjukligt bra jobb bakom trummorna, det är fan inte sant att han är 19. Shit pommes.

Extaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaas! Jag vill till Danmark. Allra helst till Dublin, eller USA. Men det känns som mer av ett enormt projekt än Danmark. Och ekonomin är inte super så att säga. Herrejösses, det är som en drog. Men det är det bästa. Det är det verkligen.