Nej
Philip, Philip, Philip... Det är något som fattas.
Dressyr
Totilas ÄR dressyr. Det är exakt så det ska vara, precis som Edward Gal och Moorlands Totilas. Jag blev så rörd att jag på riktigt grät framför livesändningen av EM alldeles nyss, de vann på 90,7% och det känndes inte ens som en för hög poäng. Det är väl en see it to believe it-grej antagligen, men youtuba det! Det är så det ska vara, precis så.
Harmoniskt, flytande, svävande. Sådant samspel och sådan glädje, perfektion! Det blir inte bättre än så och nu kan jag somna lycklig. Trött, men med sådana bilder i huvudet kan man inte annat än sova gott och drömma om svarta hingsten. Totilas, nio år, har visat världen vad dressyr är.
Bring on the mandelkubb!
Hemma från coldplay sedan ett par dagar, det var så underbart rätt bara! Kul att träffa alla igen, skönt att pausa från allt hemma. Man kommer hem med ny energi och ny motivation, plus en underbart härlig urladdning av ren glädje i ryggen. Coldplay....aaah! Chris Martin har en speciell charm, vilken sjuk blick! När han tittar på en så dras man liksom rakt in i alltihop...
Nu pågår EM i hoppning och dressyr för övrigt, ska bli roligt att följa. Lagmedaljerna är redan utdelade i dressyren, det blev holland, storbritannien och tyskland som knep medaljerna, och jag tänker inte analysera mer än så atm. Alla svenskarna är vidare individuellt i alla fall, det är bra. Och Edward Gal och Totilas...det finns inga ord, det är sälllan jag är lyrisk på dressyren men äntligen! Det är så genialt vackert, en ren fröjd att titta på. Jag ska njuta så in i helvete av deras uppvisningar, och jag ska skrika när de tar guld. För nåt rejält drastiskt ska hända om de inte ska knipa guldet.
Annars? Ja, det har hänt en del. Ny häst exempelvis. En massa trubbel och en massa glädje, men jag känner av nån anledning inget större behov av att skriva av mig atm. Det får bli en annan gång... Nu borde man väl kanske försöka sova. Fast det lär dröja en timma eller två. Tjo!
Bruce Springsteen - Incident on 57th Street
Tillbaka till verkligheten
Nu ör allt som vanligt igen, man är innei samma gamla mönster som innan. Nästan i alla fall. Imorrn, bright and early med ett tåg som går klockan 06:02, beger jag mig åter mot stockholm stadion och säsongens sista stora koncert. Det är lite vemodigt. Fast sjukt pepp, man blir beroende av spnt här. Kön har startat, de är tre pers. Lovely. Vi ankommer dit vid lunch imorrn.
För övrigt kommer Joshua Radin till Brewhouse i oktober. Det är nästan ett måste, har väntat nååågra år på den händelsen. Men vi får väl se, vi får väl se. Jag brukar ju vela i det oändliga.
Nu blir det pannkakor. Japp, Lotta ska gör pannkakor. Det händer inte ofta och det brukar bli misslyckat, men mamma har kokat massa god sylt som jag behöver en ursäkt för att få äta. För övrigt känner jag att pannkakor är en del av allmänbildning i köket... Man borde bemästra det, så man kan vara en sån där mysig mormor i ett senare skede av livet.
Coldplay - Spies
Stallhelg och sånt
Folk ja. Don't get me started. Jag får panik! På riktigt, get a grip.
Men nej, det blir bra detta, jag fnissar lite inombords faktiskt. Fast samtidigt är väldigt mycket våldsamt deprimerande. Jag kan bli så där ändlöst och djupt ledsen ibland. För hästarna. För att livet är så ändlöst orättvist. För allt det där. Men de stunderna tar man sig ur och bort från med hjälp av allt annat. Allt det som är bra och härligt, och det finns en del.
But still. Ångest. Jag känner mig lite som en brottsling. Man lurar dem på nåt vänster. Det känns inte bra. Hoppas det är bättre imorrn, usch och fy. God natt på er!
Union Station - Man of Constant Sorrow
Gudars
Efter vissa påtryckningar är det väl läge att skriva ett par rader igen då. Känner att jag börjar tackla av här, vet inte om det är positivt eller negativt... Just nu är jag rent otroligt trött, har blivit både det ena och det andra denna veckan. Mycket hästar, som vanligt. En del jobb = lite pengar = välbehövligt. Imorrn har jag faktiskt, hör och häpna, lyckats begränsa mig till en häst. Man ska hinna umgås med U2-gänget innan vi ska till Sofia, blir en sån där gött social kväll.
Idag var det sjukt drag på stan, nån sorts galna indianer som dansade tillsamamns med en alkis och tre kostymklädda affärsnissar på brunnsparken när jag sprang till bussen. Göteborgskalaset. Insåg jag. Fast med annat namn. Jag har ärligt talat inte energi att sörja att jag troligen inte kommer se mycket av det i år. Idag trodde jag på riktigt att jag skulle ramla av hästen och dö ett tag. Mådde inte bra nån stans, gissningsvis har jag feber. Meeen det man inte vet har man inte ont av, eller hur var det?
Also, efter att effektivt ha undvikit att rida Amulette i ett antal år så har jag nu insett att hon är en pärla. Det har vart ett par veckor av revelations faktiskt, och snart är det back to normal igen. Jisses, jag måste lära mig att hålla mig till ett och samma språk. Hur som helst, utmattad men för det mesta rätt glad. Utom mot slutet idag, då vart det farligt nära depp. Aldrig lyckat. Men god natt, tanken var att sova ett vettigt antal timmar.
Hästar är underbara
Eftermiddag och kväll på CRK igen, tog mig i kragen och red som jag borde ha gjort från början. Jag har sjuklig träningsverk i magen efter dressyrpass på Cacambo, och just nu tänker jag göra mitt bästa för att pränta in känslan från det passet i bakhuvudet. Jag menar, det var långt ifrån perfekt, men där fanns stunder när allt bara funkade och uppförsbacke-känslan de fyra första stegen efter vår trav-på-stället-lek var insane! Sällan har jag åstadkommit sådana travslutor heller. Det skulle vara på Knaster då... Häfitg känsla, jag tror att Putte är på väg längre in i mitt hjärta. Och det är Gunillas fel, vilket hon antagligen är väldigt medveten om. ;)
För övrigt är det hög tid att sova ikapp ett par timmar, har lovat att vara i stallet i lite halvt vettig tid imorrn. Tydligen är inte alla lika förtjusta i att gå och pyssla där ensam men pållarna på kvällen. Eller på morgonen för den delen. Jag måste säga att visst är det trevligt med en massa folk runt omkring, men att bara vara där med pållarna slår väldigt mycket...
Fantastic Elastic
Långa dagar i stallet nu, det är både trevligt och lite vemodigt på nåt sätt. Besök idag, Philip kom på tal och det finns inga ord för hur mycket jag saknar honom. Där var det nära ett sammanbrott. Igen. Andra gången på två dagar... Skärpning Lotta! Imorrn blir det lugnare, men inte kortare dag för det. Kaos och kalabalik känner jag angående idag och ridpassen vill jag helst glömma. Fast Cacambo var fin på slutet, det räddade min dag.
När ska man hinna sova ikapp? Fan vet, inte lär det bli inatt i alla fall. Diskuteras byten igen här, ser enkelt ut men ja....eh...det är det ju mycket som gör så att säga. Skenet bedrar. Tjo!
Magnificent!
Jag vaknade nu. Precis nu. Galen kväll, galen natt. Halsen värker, jag kan inte prata alls, det ringer i huvudet, träningsverken i vaderna är inte att leka med, fötterna är rätt slitna de med och blåmärkena på knäna har böjat inta en intressant blå-lila nyans. Stirrar fortfarande lite halvt oförstående på ettan på min hand, jag var FÖRST i kön. Först av alla! Det var ett äventyr bara det, att arrangera hela kön för jösse namn. 300 pers. Men fan, det var lite roligt. Grodboken is the shit, vi fyra var teamet! Och så Atli då. Underbart!
Det känns alltid så jävla tomt dagen efter. Man laddar ur fullkomligt, tappar bort sig själv. Jag känner mig liksom hemma där framme vid räcket med alla runt mig, packade som sillar och lika galet lyckliga och helt inne i dem. Bono, Edge, Adam och Larry. De exploderade, vi exploderade. Jag lyssnar på låtarna nu och är faktiskt riktigt vemodig. Det är över nu.
Men imorrn lär jag njuta av att ha varit där, dag två var sjuk. Det var klasskillnad, även om delar av ettan var galet häftiga. De verkade uppriktigt chockade av de tusentals vita flaggorna, av mottagandet och allt eskalerade till effing himmelriket! Andra kvällen gav de tillbaka den kärleken och publiken som verkade allmänt seg under Snow Patrols sjukt lyckliga show gav fan allt! Bono absorberar det, det är sjukt att stå så nära att man hör allt han säger utanför micen, att se i hans ögon hur mycket det lyfter! Det är en helt annan grej än Bruce, de visar allt på ett annat sätt. Men det är fan lika mycket party! Jag är lycklig och vemodig på samma gång, och nu måste jag organisera betesridning. Det är det sista jag är upplagd för.
Koncerter på första raden är som en drog. Jag är beroende, och nu är det bara Coldplay kvar. Underbar musik, men de håller inte samma klass live, det gör de inte. Och det blir ingen Ullevi-stämning på Stadion.
