Magnificent!
Jag vaknade nu. Precis nu. Galen kväll, galen natt. Halsen värker, jag kan inte prata alls, det ringer i huvudet, träningsverken i vaderna är inte att leka med, fötterna är rätt slitna de med och blåmärkena på knäna har böjat inta en intressant blå-lila nyans. Stirrar fortfarande lite halvt oförstående på ettan på min hand, jag var FÖRST i kön. Först av alla! Det var ett äventyr bara det, att arrangera hela kön för jösse namn. 300 pers. Men fan, det var lite roligt. Grodboken is the shit, vi fyra var teamet! Och så Atli då. Underbart!
Det känns alltid så jävla tomt dagen efter. Man laddar ur fullkomligt, tappar bort sig själv. Jag känner mig liksom hemma där framme vid räcket med alla runt mig, packade som sillar och lika galet lyckliga och helt inne i dem. Bono, Edge, Adam och Larry. De exploderade, vi exploderade. Jag lyssnar på låtarna nu och är faktiskt riktigt vemodig. Det är över nu.
Men imorrn lär jag njuta av att ha varit där, dag två var sjuk. Det var klasskillnad, även om delar av ettan var galet häftiga. De verkade uppriktigt chockade av de tusentals vita flaggorna, av mottagandet och allt eskalerade till effing himmelriket! Andra kvällen gav de tillbaka den kärleken och publiken som verkade allmänt seg under Snow Patrols sjukt lyckliga show gav fan allt! Bono absorberar det, det är sjukt att stå så nära att man hör allt han säger utanför micen, att se i hans ögon hur mycket det lyfter! Det är en helt annan grej än Bruce, de visar allt på ett annat sätt. Men det är fan lika mycket party! Jag är lycklig och vemodig på samma gång, och nu måste jag organisera betesridning. Det är det sista jag är upplagd för.
Koncerter på första raden är som en drog. Jag är beroende, och nu är det bara Coldplay kvar. Underbar musik, men de håller inte samma klass live, det gör de inte. Och det blir ingen Ullevi-stämning på Stadion.
