Nu åker jag
Tre nya kommer in i mitt liv om bara ett par dagar. Hur tar man det? Life goes on.
Det är för oss solen går upp,
lyser som guld.
För kärlekens skull.
Solen går upp så oskuldsfull,
lyser på oss.
För kärlekens skull.
Nu så
Det har vart ett par händelserika dagar. Det är bra det, man får annat att tänka på, går inte att gråta och gräva ner sig när man har folk runt sig och när man har roligt. Var ute hos syrran i fredags, missade förvisso Håkan men det får jag väl ta då. Mysigt där ute, roligt att träffa Sanna och Lina igen också. Mysan och Putte gick där i hagen och såg söta ut, sällan har en shettis sett så stor ut som Putte gör bredvid lilla Mysan. Länge sen man var där ute, måste försöka träffa alla oftare.
Nu har jag just kommit hem från FULK på Ranchens. Eller Mölndals Ridklubb är det väöl när det inte är läger. Jag och Sofia hade rätt roligt vill jag lova, vi var aningens flummiga där på kvällskvisten. MKen vi väntade i alla falltill kvällen i år, förra året var lite kris så där. Men trevligt, nästan lite kul faktiskt. Men det var lagom motigt när jag sulle dit. Hann med bussen i alla fall, sällskap av Cissi via telefon. Hahahaha, jag vann!
Nu sitter jag här och är lite ledsen av många anledningar. Hoppas att det inte är som jag tror att det är, men vi får väl se. En händelserik vecka kommer det att bli, jag tajmar alltid allt fel! Ska hem till mormor nu i början av veckan, och i den början av veckan händer typ allt nånsin.
Imorrn är det Commander Crowe btw, det vill man helst inte missa. Lotta ska sitta klistrad och titta på trav. Jakten på 23:e raka, heja hästen! Haha, undrar om de klonar han sen. Undrar om stackarn som beslutade sig för att kastrera honom är lite bitter nu... ^^
Oh Laura - It's Raining In New York
.
Jag vet inte vart jag ska ta vägen nu. Sorgen och saknaden är djup och det gör ont. Fysiskt ont, det skär. Allting är tungt, man går omkring i ett töcken av ömsom gränslös sorg och känslan av total förnekelse. Ibland känns det overkligt. Sen tittarman på bilderna och filmerna. Han fanns där då, jag kunde sträcka ut handen och röra vid honom. -På bilderna är han glad, ovetande och lycklig och bara njuter av livet och av våra stunder. Men det är slut nu, den perioden är förbi. Jag är inte bra på att prata om sånt här, det vet ni som känner mig. Men era ord och tankar värmer, även om jag kanske aldrig kommer att kunna förklara det för er. Tack.
Just nu är allting tungt, även om det går att både le och skratta så ligger sorgen bakom. Det är något jag måste bearbeta. Ett steg mot det är att ta sig till stallet. Jag saknar stallet, men jag vet ibte hur jag kommer att reagera på torsdag. Jag är rädd för att åka dit och inte hitta honom där. Fodring. Bor någon annan i den box som har varit hans sen han kom för nästan två år sedan? Är det tomt? Jag vet inte vad som är värst... Men jag måste upp dit nu, jag vill vara där. Det är tryggt och jag vet att det finns folk där som jag inte vill tappa. Det är en bisarr känsla att längta så mycket till ett ställe men samtidigt aldrig mer vilja sätta sin fot där.
Inenting varar för evigt, det är det enda man kan veta säkert. Min relation till Philip är svår att beskriva, jag vet inte om jag kan förklara det ens för mig själv. Men någon stans fanns ett band som var starkare än jag nånsin trott. Det visade han sista dagen, och när ha tryckte hvudet i min famn så rann tårarna. Jag visste, och kanske visste han med. Jag hoppas vi ses igen, men mest av allt hoppas jag att han har det bra där han är nu, om han är någon stans.... Ghazim, ta hand om min älg. Tills vi ses igen.
Ett sista möte
Totalt värdelöst
Saken var den att hästen var en liten klocka och gjorde verkligen allt och lite till för att klarea oss runt den där banan felfritt, trots alla urusla lägen jag försatte henne i och trots att jag ryckte i munnen och jag vet inte allt. Herregud. Jag ville gråta efter den ritten, det var vidrigt. Och den tappra lilla hästen fixade det i alla fall. Fy helvete. Värdelös kännde jag mig. Men tack för den ritten, den var guld värd.
Philip fick vara ute och springa med ponnysarna i paddocken idag. Han var glad. Det var härligt att se honom glad, och det känndes bar att han fick vara det. På riktigt menar jag. Imorrn är vår sista dag tillsammans och det gör ont att tänka på det. Jag vet inte hur jag nånsin ska kunna komma där ifrån imorrn. Sen är det över. För alltid.
Tisdag
Vi har så många fina minnen tillsammans han och jag. Han har lärt mig så mycket, gett mig så mycket. Så många timar, dagar, veckor och månader som vi har spenderat tillsammans... Jag vill vrida tillbaka klockan och kunna njuta av allt det där igen. Nu. Jag vill att han ska leva. Kanske kan jag njuta av de där minnena sen, utan att gråta. Men det blir aldrig bra. Helt bra kommer det aldrig att bli. Det blir det inte med Ghazim, och det kommer det inte att bli med Philip. Han är min vän.
Han var min vän.
Vart tar man vägen?
Idag är en bättre dag än igår. Igår var botten. Den här perioden är lite upp och ner. Ibland är man deppigare än annars, och det enda som verklige stämmer är att det ligger något och gnager där bakom, även när man skrattar. För det gör jag, och det funkar väl. Håller skenet uppe and what not. Jag tycker inte om att gråta in public. Försöker undvika det. Undrar hur många som ser genom det där. Men faktist.
Idag kände jag för första gången att jag inte ville itll stallet. Inte någonsin, men efter beskedet. Men jag sa att jag skulle upp varje dag, och upp ska jag. Det blir alltid bra när man kommer upp. Eller blev förr i alla fall. Nu vet jag inte. Allt är inte okej där uppe längre. Men jag låtsas inte om det på ett tag. Det är lite jobbigt på nåt sätt. Jag kan inte bearbeta det förr än det är över. Men det är väl värt det. Jag älskar den hästen. Det värsta är att det nästan gör ont att se honom lycklig.
Igår var han det. Lycklig alltså. Vi gick över ängen. Det är där han trivs bäst, där han är gladast. Då brast det. När han hoppade omkring alldeles utom sig och bara ville springa. Men han får inte. Vi får inte. Jag hoppas att han hamnar på ett sånt ställe, det gör jag verkligen. Men jag vet inte om jag tror på det är. Ett liv efter döden alltså.
Nu
Vi går långa promenader i skogen, återser gamla favoritplatser och upptäcker ya små gläntor. Jag sitter i gräset och myser medan han betar i solskenet. Vi umgås och lär känna varann på nytt, det är härligt! Men samtidigt så vet jag att det inte varar för evigt. För varje dag som går så blir det mer och mer otänkbart att leva utan honom, men samtiigt vill jag spendera varje minut med honom. Är i stallet varje dag och har det bara bra. Vi trivs. Han vet inte... Det är en tanke jag inte vill tänka, den att allt detta kommer att ta slut, och hur bra vår relation än är och hur fäst jag än är vid honom så blir han inte bättre. Vi njuter av den tid vi har, men samtidigt tar sig de där undanträngda känslorna andra uttryck. Det kan jag hantera än så länge, men jag vet inte om jag snart får ett seriöst utbrott på saker och ting.
Det är orättvist och jag vill inte att det ska vara så. Men vi ska ta vara på de här veckorna, eller dagarna. Jag vet inte ens hur lång tid det handlar om. Den tiden ska bli bra.
.
Avel
Man ska inte sitta och suck över hingstar när man inte har nåt sto att betäcka. Det ska man inte! Jag menar jösses, detär ett helt hav av otroligt läckra pojkar där ute. Helt kär i For Compliment, den hästen rör sig som en gud! Helt otrolig. Den hade man inte tackat nej till.
Fast det där är svårt. Han har väl inte skyhöga hoppindex, och helst hade man kanske velat ha en multitalang. Typ Ludde. Är fortfarande lite kär i han, det är jag. Men det ska bli intressant att se vad de lämnar, ganska unga båda två än så länge. Herzensdieb har lämnaten del som ser bra ut iofs, fast de är ju inte så gamla än. Han är lite bättre på hoppsidan också, men som häst imponerar han inte. Men som sagt, han verkar lämna bra.
Haha, jag fattar inte ens varför jag utsätter mig för det här, det lär ju dröja ungefär hundra år innan jag har ett sto att betäcka, om jag nu nånsin har det. Ett sto som ä tillräckligt bra. Kanske ska satsa på en efter Herzensdieb då? ^^ Man ska ju hitta ett sto som är tillräckligt bra också. Drömhästen typ. Det hade inte vart helt fel måste jag säga. Hade man kunnat stå ut med. Hoppa bra och bra gång, trevligt lynne, gärna gul men lycka till att hitta den hästen. Well, det är ingen idé att drömma om sånt atm. Fast det är roligt.
Undrar hur det gick på Åby.
Skola, fika, stall.
Ringde Sascha och pratade av mig efteråt, vilket resulterade i en fyra timmar lång fika under vilken man både hann äta nyttigt och onyttigt samt smsa Lina som råkade stå utanför fönstret och vänta på bussen. Inget stall idag, och det var väl rätt bra kanske.
Stallet ja. Där har det hänt en del. Fast just nu är jag mest pepp på morgondagens ridlektion och rätt orolig för Philles åbybesök. Undrar vad de sa? Eller kommer att säga, det r ju inte förrns imorrn iofs. Btw wohoo för Cissi! Och till sist, lilla Sallygumman. Det kommer bli tomt. Riktigt tomt.
Olle Adolphson - Sigge Skoog
Omg
Fixat
Skolan fixad iaf. Typ kind of. Svenskan och Samhällskunskapen skjuts fram till nästa termin, och genast blev arbetsbelastningen mer human. Det tycker vi om. Undrar vad man aganeligen ska göra med det här sen efteråt. När man så att säga är klar med skiten. Vad i helskotta? Borde man göra högskoleprovet snart? Det kanske man borde ja. Tvivlar på att det kommer gå bra i vilket fall som helst. Man får la plugga utomlands om man inte skulle komma in där man vill då.
Idag är det styrelsemöte. Fast innan dess ska jag på bio för jag har såna där biljetter som går ut idag. Lämnar väl kvar en till bror min, en annan hinner bara med en film om man ska hinna till stallet också. Fast det blir lite väntetid på stan. Eller i stallet. Det beror på vad man känner för då. Well, skolan fixad i alla fall, det är dagens bedrift.
Pepp!
Jag ser fram emot dagen faktiskt. I skiolan nu och fördriver tiden, börjar om en halvtimma. Religion är inte så illa faktiskt. Fast det hade vart najs att ha datorn i ordning så man kunde jobba vettigt. Man skanke borde fördriva den här halvtimmen med att googla lite. Maybe, maybe. Stallet ikväll hur som helst, paninidejt med Cissi. Ser fram emot det underligt mycket faktiskt. Mysig dag med ledgrupper, Cissi och Lina igår fast vi dissade bion. Men klart värt. Och ja, mitt godis är slut.
Just för tillfället är jag rett o-deppig som omväxling. Fast det finns somliga som skrämmer mig. 16? Liksom what? Haha, 12 hade vart min gissning. Okej, kanske inte, men aldrig i livet mer än 14. Jösses! Konstigt konstigt. När jag var 16...det var banne mig inte länge sen. Sjukt.
Haha, oj nu blev man distracted. Genetik är alltid lika intressant. Fan, jag måste hämta allt från pappas dator ¨så jag kan komma igång med det igen. Faktiskt så får man infall ibland när man bläddrar bland intressanta diskussioner. I want to get started. Fast måste skriva labrapport tills på fredag. För att inte tala om protokollet. Nån kommer att döda mig, ingen nämnd ingen glömd.
Fountains Of Wayne - Hey Julie
